»VÄRLDEN HAR ALDRIG skådat något liknande«, säger Ralf som entusiast med fina sportvagnar i garaget och med erfarenhet från bankorning. »Det som är mest fantastiskt med det här är att man kommer från ingenstans och blir superstjärna i en hel vecka. Alia vill ha autografer och folk hyllar en som om man vore värsta racerproffset. Det här är garanterat det galnaste man kan göra med en gammal bil för en rimlig slant«.

Motgångarna fortsätter efter start. De första sträckorna går problemfritt, men på eftermiddagen får Ralf och kartläsare Stefan Annell maxtid efter krångel med bilen. »All vår början bliver svår«, menar blåbäret Stefan som fått del jobbigare än han tänkt sig, »man får hänga i for att hänga med. Det är svårt att sätta ord på hur det känns att komma hit som nybörjare«. Paret hamnar på 42:a plats i resultatlistan. Andra dagen går bättre. Allt fungerar och Falcon-ekipaget kommer på nionde plats; tvåa i klassen. Humöret förbättras inför fortsättningen. Tredje dagen innebär bergssträckan Mil Cumbres. Svenskarna tar ett djupt andetag och biter ihop. Trea i klassen och elva totalt blir dagens utdelning. Ole!

UNDER TlDEN PÅGÅR en knivskarp duell i täten mellan de båda mexikanska rivalerna Juan-Carlos Sarmiento, som vann i fjol, och Carlos Anaya som segrat flera gånger i Carreran. Båda kör specialpreppade Studebakers med 550 håstar under huven. Skickliga och flinka mexikanare haller ordning på bilarna som, trots effektuttaget och påfrestningarna på hög höjd, tillhör de allra mest pålitliga i tävlingen. Det är en sekundstrid mellan de båda i stort sett på varje specialsträcka. Fransmannen Pierre de Thoisy är sexfaldig Carrera-vinnare och blandar sig i tätstriden på en del avsnitt »men jag har minst 50 hästar mindre än mexikanarna, så det är svårt att hänga med«, sager han.

På fjärde dagen spolieras Ralfs chanser till en framskjuten placering. »Jag missbedömde en sväng och sladdade in i ett räcke«, berättar han, »vi blev tvungna att använda domkraften för att räta ut plåten och kunna köra vidare. Innan dess hade en konkurrent gjort samma misstag och parkerat bredvid, som tur var utan att köra pa oss«. I detta landsvägslopp måste man vara med på varje sträcka för att ha en chans till ett bra resultat. Ralf föll från 19:e ned till 25:e plats. Men bilen rullade fortfarande mot mälet.

Olyckorna är en beständsdel av loppet. På första dagen brann en Cobra Daytona coupé-kopia, värderad till mer än tva miljoner kroner, efter bara nägra sträckor. Den tog fyr och elden gick aldrig att släcka eftersom bilens sprinklersystem inte fungerade och eftersom de få brandsläckarna inte räckte för att kväva elden. Det var två snopna och bedrövade ägare som fick stå och se sitt drömäk gå upp i rök. Sjätte dagen blev inte bättre. På det legendariska bergspasset »La Buf a« - knappt 19 kilometer lång - sätts nerverna på prov eftersom stupen på många hall längs sträckan bär i väg till evigheten. Jänkaren Gerry Bledsoe hade änglavakt när han i 180 km/h fart seglade av banan och snurrade runt sju varv innan bilen slutligen hamnade uppochned. Luftfärden kunde ha slutat betydligt värre, men nu inskränkte sig skadorna till hjärnskakning och en arm som bröts på tre ställen. Kartlasären hade också tur och bröt bara armen. Bilen nek avskrivas för all framtid. Efter den tidiga incidenten inställdes dagens övningar på »LaBufa«.

SISTA DAGEN ÅR EN enda lång transportsträcka på 70 mil till målet i Nueva Laredo. Ett spännande inslag utgörs av specialsträckorna på avstängda motorvägar där de snabbaste ekipagen kör i over 300 km/h. »Härtappar man sekunder så det förslår med en motorsvag bil«, skrattar Ralf som till slut kör upp sig till en sammanlagd 19:e placering. »Får väl vara nöjd efter mitt första fbrsbk som förare här, men nåsta år faår der gå lite bättre och mycket fortare«, avslutar han.

Tävlingen sänds på ett flertal tv-stationer och intresset från allmänheten är mycket stort. På öde sträckor uppe bland bergen, där till synes inte en människa finns till, dyker det upp åskådare från ingenstans när bilarna passerar. Jag får för mig att kappkörningen är det enda hägtidliga årliga avbrottet som uppmärksammas här. Segerceremonin är annars en daglig företeelse i Carreran. Unga darner med chokladbrun hy och förföriska leenden delar ut ölflaskor och minnesplaketter med dagens etapp instämplad i metall. Lokala orkestrar spelar mexikansk musik och stämningen smittar av sig både på aktiva och publik. Här möter du mexikansk gästfrihet överallt.

I Nueva Laredo samlas tusentals människor för att hylla hjältarna som klarat 300 mil på en vecka. Det regnar i strilande strömmar, men det hindrar inte det halloweenklädda bandet från att spela segermusik. Folk kantar gatorna i staden och hurrar för de tåvlande. Skolklasser i festdräkter är underhållande inslag. Segraren Sarmiento får naturligtvis mest applåder. Men även tvaan Anaya och trean de Thoisy blir uppmärksammade. Det är som i en dröm. Med 51 veckor kvar till nästa race! Viva Mexico. *

PERSONLIGT.ATT
DANSA MED GUD

UTMANINGAR HAR ALLTID varit människans last. Balansgången mellan det farliga med genomsnittets mått otillatna, står här i bjärt kontrast till den vardagligt trygga i tillvaron. Vill man ut på den yttersta kanten och dansa med Gud är Mexiko det rätta stället. Mandomsprovet i Carreran består av en bergssträcka som heter »Mil Cumbres« (»tusen bergstoppar«) och är fyra och en halv mil lång. Slingan ringlar fram i en terräng som Gud glömde att välsigna. Man befmner sig på tre tusen meters höjd och asfalten är sliten till ett närmast obrukbart skick. Potthålen avlöser inte bara varandra utan beläggningen är ofta hal eftersom den största delen av sträckan ringlar sig i fuktig skogsmiljö. Eller också träffar man på små strömmar av vatten som leds över vägen från någon översvämmad bäckfåra. Hur som helst har erosionen gjort bergssträckan extremt farlig genom att asfalten vittrat sönder på många håll. Ändå mäter genomsnittshastigheten för de snabbaste bilarna nära 100 km/h längs specialaren som har 332 mer eller mindre skarpa kurvor. Håller man inte reda på svängarna är det lätt att göra ett ödesdigert misstag genom att underskatta en kurva. På ett kartläsarmöte frågar någon vad »ravin« med ett utropstecken bakom betyder. »Kör du av banan här krävs fallskärm för att landa någorlunda säkert...«

1996 HADE JAG FÖRMÅNEN att som förste svensk tävla i Carreran – tillsammans med en kollega som färare och med Sven-Erik Björk som bilbyggare och mekaniker. Vilyckades vinna Mil Cumbres totalt med vår effektsvaga Volvo pv som med dess låga vikt lämpade sig väl för bergsströckan. Det var en sensation att några europeiska »rookies« lyckades knyta upp svansen på den mexikanska eliten och bedriften är ännu i dag oöverträffad av nykomlingar. Vi tävlade bland annat mot några mexikanska vänner som också förordade den tillförlitliga pv:n. Tre år senare störtade paret utför en ravin på Mil Cumbres och omkom omedelbart. Det tog tre timmar att hitta ekipaget.

Mexikanarna har en alldeles egen ödestro. Döden viskar i ditt öra: »Vaia con Dios« och betyder att man går med Gud. Ett liv betyder inte lika mycket här och »går det snett, så är det väl min tur att komma till himlen«. Saludos amigos!

HISTORISKT. 17000
DOLLAR OCH EN FLASKA TEQUILA

TÄVLINGEN INTRODUCERADES 1950 när dåva-rande president Miguel Valdés firade byggandet av Mexikos del av den panamerikanska vägen genom kontinenten.

I ursprunget kördes Carreran som ettfemdagars 350-mils lopp från Ciudad Juarez i norr till El Ocotal vid Guatemalas gröns. En ung amerikanare vid namn Hershel vann debuten på 27 timmar, 34 minuter och 25 sekunder med en genomsnittsfart av 127 km/h. För besväret kasserade han in 17341 dollar och en flaska tequila. 1952 vändes startordningen och man tävlade från söder i Tuxtla G. till C. Juarez i norr.

LOPPET BLEV SNABBT känt världen över. Snart fann de europeiska tillverkarna som Porsche, Mercedes och Ferrari vägen till Mexiko där en seger betydde enormt mycket för markets marknadsföring. Porsches bestseller heter ju än i dag Carrera. Och Mercedes legendariska seger 1952 satte 300 SL-modellen på världskartan och beundras än i dag. Enligt tidningen »Motor Trend« hade loppet utvecklats till ett av världens förnämsta på bara tre år. Men 1954 hade olyckorna tagit överhanden efter att 26 människor fått sätta livet till i Mexiko och tävlingen ställdes in. La Carrera äterupptogs inte förrän 1988 då bilentusiasten Eduardo León instiftade tävlingen på nytt med tidkort, special- och transportsträckor, vilket gjort loppet säkrare, men inte olycksfritt. Tävlingsmomentet är fortfarande verkligt, liksom riskerna.

Man kör i åtta olika klasser med 550 hk feta, rörrams-Studebaker goda för 300 km/h till Sport Menor och historiska klasser med 1950-54 års modeller i originalskick från datidens PanAm. Numera blir det no dinero för vinst, utan det handlar bara om pokaler och prestige. Allt delta medan mexikanarna sitter fast i trafikstockningar och du som förare lånar deras vägar för en högst privat tävling. Du behöver inte oroa dig för att bli rånad och populariteten spränger alla gränser under en vecka när mycket annat i landet läggs åt sidan. Polisen da? Jo, de hejar på och dirigerar om trafiken så att du ska kunna köra ännu fortare. Låter enkelt, eller hur? Det gäller bara att skaffa sig en bil som är från 1965 eller äldre, göra den tillräcklig snabb, montera nödvändig säkerhetsutrustning och köpa en kraschsäker sombrero. Sedan betalar du 4 000 dollar (ca 32 000 kroner) till arrangörerna och tar dig till Tuxtla Gutierrez i den södra provinsen Chiapas. Loppet körs alltid i slutet av oktober. Lycka till!

RESAN DIT.
HIGHWAY TO HELL

FRÅN STRATFORD, Connecticut norr om New York är det ungefär sex hundra mil till Tuxtla Gutierrez vid Guatemalas gräns, startplatsen för La Carrera Panamericana. Jag har kört och åkt sträckan vid fern tillfällen och vet därför att det finns en miljon saker som kan hända längs vägen. Punktering, elfel, ett hjul flyger i väg, hjulbultar gä rav...

När jag som förste svensk tävlade i Carreran 1996, mötte jag jänkaren Bill Shanahan som är högste chef för Colgate-Palmolives världsimperium. Han har racing som hobby och båda körde då Volvo pv tävlandes mot varandra. Numera är jag delaktig i hans team, vilket betyder att jag rattar hans Ford F55O pickup med 8-liters turbodiesel och en rejäl trailer påkopplad, dar Bills Corvette, reservmotor och annan tävlingsutrustning ingår. Ekipaget är cirka tolv meter långt och väger omkring fem ton. Dagsetapperna höll sig till 60-80 mil, men 105 mil krävdes ena dagen för att nå Nashville och country-musiken i tid. Av-koppling behövs efter timmar bakom ratten.

SAMMANLAGTTOG DET tre och en halv dag att köra drygt 300 mil genom USA till gränsstaden Laredo i södra Texas. Men sedan slog det stopp. Gränsövergången med delta ekipage kräver både tid, extra försäkringar och en hel del pappersarbete. Ideliga controller både på den amerikanska och den mexikanska sidan tar också tid i anspråk innan vägen är fri för den andra, lite tuffare etappen. I Mexiko är trafiken intensiv. Folks glödande temperament avspeglar sig i körningen och alia regler är tänjbara. Det gäller att hänga med i tempot och inte haka upp sig på detaljer. I Mexiko lever man för stunden. Lika viktigt som det är att komma färst in i svängen, lika ointressant är det att skryta med bedriften. Ett leende och en vänlig gest ger bättre utdelning än att hytta med näven.

San Miguel de Allende är en fin kolonialstad nordväst om Mexico City. Här smakar Coronaölet som bäst och här finns de saftigaste köttbitarna i en miljö som saknar motstycke. Historien gör sig påmind i centrumets alia ömtåliga byggnader som bevarats i häpnadsvackande skick. Turisterna strömmar hit från hela världen.

Men jag gnetar vidare. Mexico City är världens största stad med 22 miljoner invånare. Att ta sig igenom görs säkrast och enklast en söndag morgon. Ändå tar det mer än tre timmar att korsa den till synes oändliga huvudstaden med stadsdelar där man absolut inte vill stanna en sekund. Därför vill man heller inte köra vilse här. Det handlar om framförhallning och att vara alert vid alia skyltval.

PÅ VÄG MOT PUEBLA bär det i väg rejält uppför. Det blir sen lunch på hög höjd och jag gör misstaget att stanna motorn för snabbt efter stigningen. Har just fått lite mat på bordet när det börjar spruta kylarvätska under huven.

Snöklädda toppar och några vulkaner gör utsikten hänförande. Men de försvinner snart i backspegeln och jag tutar vidare mot Vera Cruz, den legendomspunna hamnstaden vid Mexikanska Golfen i pastellfärgat blått. Hinner inte riktigt ända fram och det blir övernattning i Urizaba med Mexikos högsta berg i bakgrunden. Vackert så tårarna rinner.